Religion
Vill på intet sättgöra avkall på min kristna tro. Men reflekterar lite av Gysings bok där sambandet mellan religion och löpning tas upp. Ägnar mycket tid åt träning, även om det är genom att gå långa sträckor.
Men nu är det inte min obetydliga träning som jag vill sätta fingret på, utan mer löpning som fenomen.
Istället vill jag säga ett par ord om Kenneth Gysings intressanta och underhållande bok, Ett år av magiskt löpande(Pocketförlaget, 2012). Vid sidan av otaliga diskussioner om löpningens vedermödor, misslyckanden och njutningar uppehåller sig Gysing, som är redaktör på tidningen Runner's World, vid att likna löpning med religion. I inledningen av boken kan vi till exempel läsa följande utdrag:
”Det var för ett par år sen när jag såg ljuset. Himlen öppnade sig, ner steg en ängel iklädd löparshorts och ett par löparskor av odefinierbart märke. Löp och allt skall vara dig givet, dundrade ängeln. Sen vankande jag. Men tog ängeln på allvar.” (s. 11)
För Gysing är upptäckten av löpning närmast att likställa med en religiös upplevelse. Efter ängelns inträde ser världen inte längre likadan ut och löparens rutiner måste följa vissa givna riter och ritualer. Tidig träning måste kombineras med intervallträning, rätt mat måste ätas, speciella kläder för löpning måste införskaffas, och personbästa måste diskuteras och debatteras med likasinnade. Löpningens högtidsstunder är maror, enmilslopp, Göteborgsvarvet och söndagen är långlöparens heliga dag enligt Gysing. En ritualisering av vardagen och året som kanske inte ligger så långt ifrån det religiösa livets inordning av vardagen.
Trots att Gysing inte erbjuder någon djupare religionsvetenskaplig analys är hans iakttagelser intressant och på många sätt träffsäkra. Allt fler människor tycks faktiskt se löpningens ensamma slit som avkopplande och meningsskapande och som ett desperat försök att förlänga vårt liv här och nu. Döden och åldrandet är ständigt – medvetet eller omedvetet närvarande i Gysings krönikor. Men är det verkligen möjligt att se löpning som en form av religion? Spontant skulle de flesta förmodligen svara nej på denna fråga eftersom löpning inte på något sätt kräver en föreställning om någon transcendent verklighet eller några uppfattningar om något som vi kan kalla för gud eller något liknande.
Trots att Gysing inte erbjuder någon djupare religionsvetenskaplig analys är hans iakttagelser intressant och på många sätt träffsäkra. Allt fler människor tycks faktiskt se löpningens ensamma slit som avkopplande och meningsskapande och som ett desperat försök att förlänga vårt liv här och nu. Döden och åldrandet är ständigt – medvetet eller omedvetet närvarande i Gysings krönikor. Men är det verkligen möjligt att se löpning som en form av religion? Spontant skulle de flesta förmodligen svara nej på denna fråga eftersom löpning inte på något sätt kräver en föreställning om någon transcendent verklighet eller några uppfattningar om något som vi kan kalla för gud eller något liknande. är alla potentiella löpare i en snar framtid. Kan man till och med se dessa som potentiella konvertiter och loppen som stora missionerande tältmöten för en ny livsstil?
Att känna att man står utanför sin egen kropp, att uppleva en obeskrivbar gemenskap och samhörighet med något som är större än jaget tycks vara typiska drag för både religiösa upplevelser och stora påfrestningar i samband med träning och idrott. Kanske dessa upplevelser är den moderna människans sökande efter religion och mening i livet? Är det till och med möjligt att se löpning som en ny religion? Vad tror ni?
Dessa tankar är en reflektion till hur man kan se på löpning och vad löpning har för andlig funktion, jag ser inte löpning som istället för den kristna tron, snarare ett komlemennt att bli en helare människa.
