Dimman börjar lätta nu, istället för att vara tät jobbig dimma så börjar jag se konturer igen. . Vinterns återkommande psykos börjar lätta, det är första gången på sex år som jag inte behöver vara inlagd. Har varit rätt jobbigt att klara av det själv hemma, visserligen med hjälp av medicin, men ändå, är van att vara på Brinkåsen och bara fokusera på mig själv och få medicin som, att vara hemma och försöka klara det själv är annorlunda, då måste man sköta vardagen också.

När man ligger inne på psyket så blir man så fixerad på sig själv så allt utanför blir oviktigt så när man väl kommer ut igen så är man passiv, stel och trögsstartad. Men nu så känns det mer som man redan har fart och ökar den med att skriva och promenader.

Nu denna veckan är ju också Flisan här, hon följer mig vart jag går och vill hela tiden ha mig inom synhåll. Sen lyssnar hon väldigt bra och förstår snabbt.

 Hunden har en fantastisk förmåga att acceptera människor utan att värdera. Den lägger heller inga värderingar i hur en människa ser ut, luktar eller vilken status man har i samhället. Att ha en hund i sin omgivning underlättar, lättar upp stämningen och minskar människors känsla av isolering och utanförskap. Om hundars terapeutiska effekter har jag skrivit om tidigare och ska inte gå in på det igen. Sen att hon minskar radikalt min ångestbenägenhet är ju än mer positivt.

Idag är vi uppe i elva km, så hon är uthållig och gillar att vara ute och gå.

Sen har det nog mycket att jag har saker att se fram emot, dels skrivkursen i sommar men också att försöka komma på fötter så jag kan köpa en laptop. Det räcker inte att enbart ha promenader och kost i huvet, försöker få bättre struktur