Har alltid haft ett vänskapligt förhållande till döden, ordet vänskaplig är rätt slående och känns rätt tycker jag, kanske tyvärr, jag fick tidigt komma ikontakt med andra människor som dog. Jag var 17 år första gången jag var ensam när en person dog, jag ska ej gå in på detaljer eller något som kan göra att sekretessen inte hålls. Men det var en stilla stund fylld med både förvirring och lugna samtal.

Jag ska inte göra en historisk resumé, men skulle kunna ta upp mycket om ämnet. Döden är bara en fortsättning av livet, varken mer eller mindre, ja säger inte att det är samma som livet, tvärtom men dock en fortsättning, att ge mig in på att på något sätt recensera upplevelser vill jag inte göra, ivarjfall inte om något som är så privat, recenserar ju ständigt upplevelser, böcker mm mm …..

Min första egna kontakt med döden, dvs. då jag själv upplevde ett förstadie för första gången. Det var i början av 2000 talet, tror det var 2005 men jag är osäker på vad som hände på den tiden så att jag kan inte redogöra för exakta datum. Men minns att vi skulle ha ett skolavslutnignsparty och att jag som vanligt inte hade ekonomin för det, visserligen kan man tycka att sluta skolan är en glädjens högtid och det var det också, i väldigt hög grad.

Visste ej vad jag skulle göra för att få råd att ha kalaset, då menar jag inte ett överdådigt kalas men ivarjefall något som är minnesvärt.

Kunde flera månader innan se att detta var inget jag hade råd med, men tog det inte så allvarligt. Utan jag ”fixade” fram pengar, för första men tyvärr inte sista så tog jag ett s.k. sms lån, det var ingen stor summa, men tillräckligt stor för vi skulle kunna hålla kalaset men det som kanske är det ovanlig i den punkten var att när jag tog det lånet så visste jag att jag ej skulle behöva betala igen det och skulder ärvs inte så varken min dåvarande fru eller mina barn skulle bli skyldiga någonting.

Att köpa ut en flaska Koskenkorva ingick så att säga i planen, likaså att spara undan medicin, det blev en förpackning med Citodon och en förpackning med blodtrycksmedicin ihop med attarax en medicin som brukade ge mig lugn.

Svalde ned hela kalaset med min utköpta Koskenkorva och efter detta så somnade jag så gott, förvirrade tankar och drömmar skar genom mitt huvud men tillslut så fick jag lugn och gick in i mörkret på ett sätt som till att börja med fick mig att må väldigt bra, sen efter ett tag så kände jag inte alls överhuvudtaget, troligtvis har någon hemma försökt att väcka mig under den kommande dagen men jag verkar ha sovit så hårt att det gick ej att väcka mig.

Dagen därefter så började ljuset komma tillbaka, det var starkt och jag försökte dölja ögonen för det, men jag vaknade, mådde illa flera gånger men mest av allt såg jag det som ett misslyckande. Jag vari inte bara dålig familjefar utan misslyckades med vad jag förutsatt mig så enormt att jag kände en väldigt stor besvikelseVar sedan deppat flera veckor men kom ur det utan hjälp, utan hjälp är nog att ta i, hade en vän på jobbet som jag kunde tala med om det mesta, han är inte längre kvar på den arbetsplatsen, men jag kände att han förstod mig och han var en stor del utav att jag kom ur denna depression . Jag har mycket att tacka honom för som jag ej fått göra

Egentligen är det inte korrekt att jag fick symtom på schizofreni den 6 juni 2007, ska jag se tillbaka så var det i slutet av 1993 som mina röster kom för första gången och jag fungerade ej som jag borde gjort, tyckte själv att jag hade en bra balans i mitt liv, men så ha ej varit läget förstod jag såhär i efterhand. Jag har alltid fått hänga upp mitt liv på intressen som jag gått in fullständigt för och detta var någonting jag gjorde även innan 2007, många kallar det för att vara fanatisk, jag är mer inne på att jag är rätt så intresserad av ett ämne och går då in för det med full kraft, lära mig allt från detaljer till i lite större skala, just detaljer är något som jag många gånger tyckt vara jobbigt, blir liksom för mycket kunskap om ett ämne, detta oavsett om det varit segling, akvarier, historia, kost, träning och fysiologi

Känner att i denna blogg så vill jag ej gå för djupt i sådana här ämnen utan försöka hålla mig till träning och hälsa, inte för jag tycker det andra är för personligt eller att ingen har med det att göra, tvärtom är nästan en förutsättning för att man ska förstå mina tankar och mitt agerande.