“Grafomani är inte längtan efter att skriva brev, dagböcker, familjekrönikor (alltså att skriva för sig själv eller sina närmaste) utan att skriva böcker (alltså att ha en publik av okända läsare).”

För ett sådant helhjärtat engagemang i skrivandet finns det en vedertagen term. Grafomani. Men det är inte sant, eller åtminstone inte helt sant. Jag har känt grafomaner som haft god distans. Jag har känt grafomaner som varit kalla som is. Eller sådana som skapat i grund och botten vackra texter som man inte kunde komma åt – som vore de inpackade i folie. Grafomani är ett maner, och maner kan anta en rad olika former

Texten ovan, har jag googlat mig fram till, med tanke på att jag för att skapa struktur i mig och min omgivning så blir jag givetvis lite rädd för att detta är ytterligare ett intresse som jag blir väldigt intresserad av och har en tid och sen försvinner, så har det varit med mycket av mitt liv, jag blir intresserad och läser allt jag kan komma över i ämnet.

Det är som om min hjärna har olika fack som kämpar om att ligga åtkomliga i olika faser av mitt liv. Ja så kanske det kan vara, fast jag ser en stor skillnad, att ha ett intresse som man går in för med all kraft och energi är en sak, skrivandet är en sak som förbinder mina olika intressen och jag kan ha varje intresse för sig och ändå skriva om det, man utnyttjar således sin kompetens till att vara kreativ när det gäller varje separat ämne och tillsammans genom skrivandet finna ett samband.

Sambandet mellan mina olika intressen blir på så sätt klarare och att finna deras beröringspunkter blir i stort att binda samman det som ett spindelnät där manin att skriva överbryggar mina tankar och pusslet blir klarare och bit för bit sätter sig på rätt plats. Men att alla pusselbitarna ska komma på plats är att jag styr rätt, en del pusselbitar behöver filas till lite, då är bokstäver mitt verktyg., som det står i texten ”Grafomani är ett maner och maner kan anta en rad olika former.

Bloggosfären är kanske ett uttryck för just grafomani. Liksom dagboksskrivandet på diverse reloading-sajter, communities och liknande. Att skriva för att någon ska läsa det. Grafomanin verkar ha två sidor: dels ett tvångsmässigt behov av att skriva dels en önskan att någon annan ska läsa det man skriver.

Finns det en grafomani så hoppas jag det inte finns en grafofobi, ja realistiskt vore att en mani har sin motsats för att jämvikt ska råda, jag hoppas denna jämvikt väger över i manin, motsatsen, fobi är således det som kallas skrivkramp och jag har svårt att tänka mig en skrivkramp med tanke på så många idéer som finns i mitt huvud, det är inte bara bloggande som finns där, det är skrivande i alla dess former. Så jag hoppas att det inte är ett rent tvångsmässigt beteende.

För att krångla till det ytterligare så är det inte bara ja som styr över det, det är ett tjog med röster som varje röst vill framföra sin åsikt, en del passar in i varandra som intakta pusselbitar medan andra har en avvikande åsikt och de är olika starka i sina tonlägen, detta är ju som gjort för att skapa förvirring av mig själv.

Det är inte alltid den starkaste rösten som är den det ligger överst, ibland kan de mer distanserade rösterna få tankebanorna att väga över till förmån för den kreativa förmågan, jag är den jag är och det går inte att påverka mer än en del, således behöver jag acceptera mina röster som de är och låta dem spela ut varandra mot eller med min vilja, allt går inte att styra över men det som hände igår får mig att vilja att detta är ett tecken åt mig och mina röster på att jag är på rätt väg och skrivandet är bara ett verktyg för att foga samman och det blir således inte en mani utan ett medvetet val.

Då kommer frågan upp. Måste man vara galen för att bli en bra skrivare? Jag tror inte att det är något krav, men att vara lite galen kan kittla kreativa tankar så de bildar ord och bokstäver såväl symmetriska som osymmetriska. Så om man kan kalla kreativitet som att man är galen, ja, isåfall är jag galen med eller utan röster.

Det handlar om att vara i balans med sina tankar för att finna orden, det kan jämföras med att spela piano på gehör, tonerna glider in i varandra och bildar en melodi, på samma sätt som orden kommer ned på pränt. Musik kan spelas utifrån noter och det är bra även från en gehörsspelare att det finns vissa regler som styr det övergripande för att skapa det som utvecklar melodin i samma sekund som man trycker ned aktuell ton.

På samma sätt så glider texten fram när man skriver, man skapar mönster av text på samma sett som tonerna bildar melodier.

Så på frågan som ursprungligen var om jag är grafomanisk? Ja, om man med det menas att man känner vad man ska skriva och utifrån en kreativ känsla. Nej om man menar att det är ett tvångsmässigt beteende.

Till detta bör tilläggas att precis som noter behövs för att utrycka toner oavsett om man är gehörsspelare eller notbunden så är skrivaren också i behov av vissa övrgipande regler avseende bokstävernas pussel.

En bok kan frångå reglerna, men då blir det en bok med massa stavfel och missvisande utryck och den ger inte läsaren den upplevelse som avsikten var i tanken, men kan man i stort hålla sig till vissa regler så blir boken läsbar men detta får inte ske på bekostnad av kreativiteten.

Morgondagen finns inte än så ingen vet vad som kan hända