Jag hör dem, nästan för väl, rösterna, ligger i min säng och har sovit en stund på natten. Men nu är jag klarvaken, rösterna blir starkare men jag hinner att gå upp, kolla alla lås dricka ett glas vatten.

Lägger mig sedan, lyssnar, ja rösterna är kvar, röster från det förflutna, röster som jag på ett eller annat sätt känner igen, mycket är bara ljud, har i dessa tillfällen svårt när jag får frågan att beskriva rösterna, att på ett logiskt sätt beskriva dem låter sig inte göras för de om något tänker lateralt, jag är aldrig övertygad om rösterna är mina fiender eller vänner.

Det är inte som ångest där man vet vad som händer och har lärt mig hur jag ska hantera det, inte heller som en att gå in i en depp, då finns det bara svarta och mörka röster blandade med skrik då försöker de få mig att ge upp och sluta att leva, oftast kan jag stå emot, kan vara hårda tankar som paralyserar mig på ett sätt som gör mig oförmögen att göra mig själv illa, men ibland tar inte skräcken så hårt och jag kan faktiskt göra något, sist jag bröt igenom på det sättet så vaknade jag på Mava och hade då legat där tre dagar, kommer ihåg långt innan jag vaknade att jag hörde röster, men det var inga farliga röster utan det var ljudet från min mamma och moster som satt där.

Har ingen aning om vad som hänt tiden jag legat där, bara att jag hade slangar och elektroder över hela mig. Fick sedan ligga kvar i två veckor innan jag blev hemskickad med en totalt omgjord medicinlista

Det har hänt mig förr men aldrig så ag varit borta flera dagar, det finns det som talar om att man ser ett ljus, så kanske det är för en del, men inte för mig, varje gång har jag kommit in i ett mörkt svart rör och rösterna hörs ej vid detta tillfälle alls, en stillhet, en jämnvikt råder och jag har nästan gett upp kampen på att komma tillbaka så kommer jag då tillbaka men ser inget, det är ljudet jag hör, hör av dova samtal och det är inte min vanliga röster, det är rösterna av liv som finns runt omkring mig så kommer ljuset av att vara tillbaka, först bländande starkt så jag får kisa, men efter ett tag så ser jag aldeles klart.

De har tagit bort en del psykofarmaka för det var den som utlöst det hela, fast egentligen spelar jag inte med öppna kort för jag har gjort var att ta medicin för flera veckor som jag sparat undan, när man kommer till att förgöra sig själv så är man destruktiv samrt precis upp i all dumhet.

Sen när dagarna återgår till det normala så är jag så lycklig att vara vid liv och hoppas att jag aldrig mer kommer i den situationen igen. Tänker på allt jag har som kunde ha försvunnit.

Men en månad senare ligger jag där på natten och hör rösterna igen, lite mindre hatiska men ändå inga vänskapliga röster, jag ligger kvar till det är ljust ute, då kan jag gå upp och försöka göra sådant som går på rutin så jag slipper tänka så mycket

Så tar jag på mig och går ut och går, ja ingen lång sväng det hade jag ej börjat med vid denna tiden, men jag hade Fritjof då så det blev en hel del promenader, promenader att fokusera på Fritjof och på tankar om vad jag ska göra under denna dagen